Ska snart ta tag i att göra mina dagliga övningar för mitt onda knä. Idag är det en månad sedan jag skada/slet av främre korsbandet på en skiten jävla innebandy match, som inte änns var jobbig. Ursäkta uttrycket, men så tråkigt tycker jag detta är. Jag är trött på att ha ont, och jag är trött på att känna en smärta i knäet varje gång jag har suttit stilla en stund och ska röra på mig. Känner mig redan som en gammal kärrning som har dåliga knä och inte kan röra sig ordentligt. I själva verket vet jag inte om det är normalt att känna som jag gör i mitt knä en månad efter skadan?! Jag kan fortfarande inte sträcka knät lika mycket som det andra och vid böjning tar det emot och stramar till hur mycket jag är pressar mig till att böja mer.
Känner bara att snart har det gått tre månader och de är dags för återkontroll. Jag vill inte att de ska säga att jag då är för dåligt tränad, utan jag vill att de ska bara positiva till att operera för min skull.

Om jag skulle sätta igång..

Rensade kameran på bilden och insåg att jag fortfarande inte hade lagt över bilderna sedan vi var i Branäs över Nyår.

I liften på väg ner för att hyra skidor.




Första åket och vi har aldrig varit mer redo.


Tom tränar på sin utförsåkningstil


I sittliften är det perfekt att ta foto så blir inte liftfärden så lång..


Laddar upp för afterski


Var ute och åt filefrossa en av dagarna




Utsikten från backen.


En bild i liften


Firade in det nya året






GOTT NYTT ÅR

Rubriken beskriver hur jag känner efter gårdagens kväll. Jag hade bjudit hem fab five ; ) till oss, för att bjuda på mat och visa upp vår nya lägenhet som nu börjar likna ett hem efter någon månad av renovering. På menyn stod det tre-rätters och efteråt tittade vi på melodifestivalen. Jag tyckte Molly var bäst !

Jag vet inte om det är för att det känns som vi träffas mycket mer sällan nu för tiden, men jag bara älskar kvällar som igår. När jag får umgås med de jag gillar, göra mig till med tre-rätters som enligt mig själv blev super gott (får tacka Maria lite för hjälpen med matförberedelserna, då hon kom tidigare och blev satt i arbete), titta på melodifestivalen som jag gillar, bara sitta och prata om allt mellan himmel och jord och inte känna att det är något speciellet igentligen mer än att träffa några speciella vänner som livar upp min tillvara så otroligt mycket. Det var ioför sig första gången de kom hem till oss nu sedan vi flyttat, men min känsla kanske beror lite på att avståndet är lite längre nu och att de tog sig tiden, orken och engagemanget att ordna med en inflyttningspresent gör att jag blir varm i kroppen.

Låter kanske lite too much, men jag kände att jag behövde berätta hur mycket jag uppskattar deras vänskap.

Att jag sedan fick bästa inflyttningspresenten också var bara helt helt för mycket och jag blev så glad ska ni veta. Underlägg från svensk tenn : ) som dimper ner i brevlådan någon dag pga av tekniska fel igår. Tack så hemskt mycket tjejer. Fick även blommor (inte dem på bilden), doftljus och jätte små söta ljusstakar som pryder vårt köksfönster så fint just nu.

Jag gillar er ; )

Varit hos sjukgymnasten för andra gången nu sedan skadan och det känns som om jag redan varit i flera månader. Jag pratar redan med sjukgymnasten om hur snabbt jag går framåt, inte konstigt att han tittar på mig lite misstänktsamt och små ler och säger "jaja". För hur trög får jag vara, visst känns det som att det går bättre, men hur mycket jag än vill de så ska jag nog inte tro att jag har kommit till någon magiker som kan göra mitt knä friskt direkt. Jag får nog bara inse att jag är väldigt långt bort ifrån att vara helt frisk och sluta tänka på hur långtråkigt det redan är att vara långtidsskadad och tänka på hur trevligt jag kommer ha med alla gamla tanter och farbröder som tränar upp alla sina krämper samtidigt som jag.

Efter sjukgymnasten gick jag till ICA för att inhandla kvällen middag. Ikväll blev det tacopaj med grönsallad. Har även nu ikväll bakad vetebullar för att överraska Tom med semlor när han kommer hem. Det är ju faktikst snart fettisdagen så då får man tjuvsmaka någon innan. Hurvida Tom orkar äta semlor med mig vet jag inte, då han snart varit vaken i mer än 24timmar. En kolonibrand höll han vaken hela natten och ett vidare jobb under dagen idag, plus att han nu varit iväg och tränat. Vet inte vilka tabletter han tar när jag inte ser på ; )

Hoppas han kommer gilla sin semla, för jag tycker dem ser dö goda ut.

Finns väl inte en bloggar idag som inte skriver om alla hjärtans dag, så därför ska jag också göra det. Jag vet inte hur många status uppdateringar på facebook jag läst om hur onödigt eller uppskattad de tycker denna dagen är, därför ska jag skriva om hur min alla hjärtans dag varit.

Egentligen har den inte varit mycket mer speciell än några andra dagar, mer är att den han gått lite mer i kärlekens tecken eftersom jag har en pojkvän som vet hur man gör sin flickvän glad.
Satt och pluggade lite i förmiddags när Tom kom hem efter att ha jobbat natt med två blombuketter inslagna i papper. En var för att jag var jag och den andra för att han visste att jag gillade dem så mycket och visst har han rätt. En bukett med vita (eller annan färg) tulpaner gör mig alltid glad. Att jag sedan fick en fin underbar röd ros med ett kort där det stod "You will allways be my Valentine" gjorde mig himla glad.

Att gå till sjukgymnasten senare gjorde de hela mycket bättre efter en förmiddag med massa fina blommar att dekorera lägenheten med. Väl hos sjukgymnasten körde jag på som vi kommit överrens om. Jag har fått en program som jag ska köra nu två dagar i veckan. Det känns bra men skit vad jag inte vill detta mer, tänker på det varje dag hur mycket jag bara hade velat ha det ogjort.

Jag berättade för laget idag att det förmodligen inte blir mer innebandy för min del, och det kändes så jävla tungt rent ut sagt. Blir förmodligen operation till våren/sommaren och efter det har jag en rehab period på 9 månader. Jag vill typ inte tänka på att inte få spela innebandy nästa säsong heller, men samtidigt försöker jag banka in i mitt huvud att detta är en liten liten tid i mitt liv, sedan kan jag fortsätta spela eller vad jag nu bestämmer mig för, men jag har inte tålamodet att vänta.

Mamma säger till mig hela att vi får ta en dag i taget, och det är väl det ändå rätta hur segt det än känns.
Idag var en ljusglimt i vardagen med blommorna och det fina kortet från mamma, får väl försöka hitta många många fler sådana så att detta året går snabbt.

 

Det har varit en känslomässig bergodalbana de senaste veckorna. Den 22 januari spelade vi match mot Örkelljunga hemma på GA hallen. En helt vanlig seriematch som i mina ögon i var särskilt tempomässig och allmänt seg då den spelades en söndag kl 15. Hur som helt var oturen framme. Jag minns knappt hur det gick till för allt gick så snabbt, men att det var vid långsidan av sargen och att det var en kamp om vem som skulle komma först till bollen har jag en svag uppfattning om. Hur som helt skulle jag vända om och känner bara att foten står kvar samtidigt som mina 64 kg rör sig åt andra hållet. Sekunden efter känner jag bara en sådan enorm smärta och jag tror en liten stund att knäskålen är på någon annat ställe än där den ska vara. 
Att jag sedan ligger och skriker och jämrar mig över hur ont jag har, har jag fått efteråt fått höra gjorde ont i många av spelarnas och publikens hjärtan. 
Jag hade så ont och jag trodde nog aldrig jag skulle behöva känna denna smärtan förrän jag skulle födda barn. Visst jag brukar beklaga mig över mycket och gärna gnäller jag lite extra för att få lite mer uppmärksamhet från min närmsta omgivning. Fast just i denna stund behövde jag inte göra mig till med glimten i ögat utan tårarna som rann lägst mina kinder kom från den obeskrivliga smärta jag knappt velat min värsta ovän få känna på.

Det har nu gått ungefär 3 veckor sedan jag skadade mitt knä och i förra veckan var jag på magnet röntgen för att få en slutgilltig diagnos på vad som var av och inte av i knäet. Idag kom svaret och det visade sig att främre korsbandet var av. Meniskerna var absolut inte skadade, men inneledbandet hade tagit lite stryk. Ledbandet läker ihop, men korsband måste man opera om jag ska kunna spela innebandy igen. Det var ju inte riktigt så här jag hade tänkt sluta min innebandy"karriär", men funderingarna kring om jag ska operera eller inte är många.

Självklart är inte innebandyn den avgörande anledningen till en  operation eller inte då mitt framtida yrke också har stor betydelse för att jag ska kunna röra mig fullt i alla lägen.

Ett långt inlägg, men kände att jag ar tvungen att skriva av mig lite. Tror detta får bli en rehab blogg från och med nu, eller kanske en motivations blogg till att fortsätta kämpa mig tillbaka, för just nu känns det som att mina ord om att komma tillbaka bara just är ord.

Jag vill inte ge upp men just nu vet jag inte vad jag har att kämpa tillbaka till. Kanske till att få stå såhär glad på ett poträttkort nästa säsong också?!