Det har varit en känslomässig bergodalbana de senaste veckorna. Den 22 januari spelade vi match mot Örkelljunga hemma på GA hallen. En helt vanlig seriematch som i mina ögon i var särskilt tempomässig och allmänt seg då den spelades en söndag kl 15. Hur som helt var oturen framme. Jag minns knappt hur det gick till för allt gick så snabbt, men att det var vid långsidan av sargen och att det var en kamp om vem som skulle komma först till bollen har jag en svag uppfattning om. Hur som helt skulle jag vända om och känner bara att foten står kvar samtidigt som mina 64 kg rör sig åt andra hållet. Sekunden efter känner jag bara en sådan enorm smärta och jag tror en liten stund att knäskålen är på någon annat ställe än där den ska vara. 
Att jag sedan ligger och skriker och jämrar mig över hur ont jag har, har jag fått efteråt fått höra gjorde ont i många av spelarnas och publikens hjärtan. 
Jag hade så ont och jag trodde nog aldrig jag skulle behöva känna denna smärtan förrän jag skulle födda barn. Visst jag brukar beklaga mig över mycket och gärna gnäller jag lite extra för att få lite mer uppmärksamhet från min närmsta omgivning. Fast just i denna stund behövde jag inte göra mig till med glimten i ögat utan tårarna som rann lägst mina kinder kom från den obeskrivliga smärta jag knappt velat min värsta ovän få känna på.

Det har nu gått ungefär 3 veckor sedan jag skadade mitt knä och i förra veckan var jag på magnet röntgen för att få en slutgilltig diagnos på vad som var av och inte av i knäet. Idag kom svaret och det visade sig att främre korsbandet var av. Meniskerna var absolut inte skadade, men inneledbandet hade tagit lite stryk. Ledbandet läker ihop, men korsband måste man opera om jag ska kunna spela innebandy igen. Det var ju inte riktigt så här jag hade tänkt sluta min innebandy"karriär", men funderingarna kring om jag ska operera eller inte är många.

Självklart är inte innebandyn den avgörande anledningen till en  operation eller inte då mitt framtida yrke också har stor betydelse för att jag ska kunna röra mig fullt i alla lägen.

Ett långt inlägg, men kände att jag ar tvungen att skriva av mig lite. Tror detta får bli en rehab blogg från och med nu, eller kanske en motivations blogg till att fortsätta kämpa mig tillbaka, för just nu känns det som att mina ord om att komma tillbaka bara just är ord.

Jag vill inte ge upp men just nu vet jag inte vad jag har att kämpa tillbaka till. Kanske till att få stå såhär glad på ett poträttkort nästa säsong också?!